Nu har det gått ett år igen. Tänk vad tiden går fort numera och ändå sägs det att den ska gå sakta när man väntar och längtar efter något roligt. Å väntat och längtat efter den här dagen har vi gjort! Det är inte Nobeldagen, inte någon futtig Guldbaggegala och inte inlämningsdagen för självdeklarationen. Nej det är dagen då Porsimästerskapet i pimpelfiske går av stapeln.
Undertecknad har inte sovit en blund natten före detta evenemang och det beror inte bara på att jag legat och tränat på tack-talet jag ska hålla när jag vunnit KOSAN för största fisken utan även för att jag fått en ny arbetsuppgift i år.
Jag ska vikariera för allas vår Monika ”Monkan” Engfors! Hur ska det gå? Tur att Carola har varit med förr och kan bidra med gedigen erfarenhet och kunskap på detta område.
I år befinner vi oss på den sjö som hittills röstats fram som den populäraste av alla ljuvliga pärlor i Porsiskogarna, det vill säga Dövattnet.
Eftersom arbetslaget förberett allt som gått dagen före, (dock inte själva pimpelfiskandet) ska vi nu få igång kaffe och matelden, duka upp prisbordet, lasta fram den goda maten som Annmari och Runa omsorgsfullt ”förlagat” hemma. Sen behövde vi lite kaffe som Anita fixade och en liten paus innan allt drar igång.
Å nu hör vi dom! Dom första maggotstinna tävlingsdeltagarna rullar in med ett bedövande vrål. Eller om det var pimpelgeneralen som vrålade att vi skulle hålla händerna borta från Åses härliga fikabröd! I alla fall får Ingalill fullt upp med att skriva startkort, till gamla och unga, till skäggiga och välrakade, till skidåkare och lokförare. Pennan glöder och svetten lackar i hennas panna och när allt är klart räknar hon till 145 startkort! Då infinner sej nästa fråga: räcker maten?
1 vildsvinsgalt, 1 skottkärra pasta, purjolök, chilisås………………
Efter att alla deltagare hittat det perfekta området för hålborrning kommer det sedvanliga lugnet före stormen. Man spanar på grannens utrustning (pimpelutrustning alltså) har han/hon något nytt revolutionerande på gång? Vad gömmer sej under skoterdynan? Må inte denne konkurrent få större fiskar än jag! Strax innan tolvslaget hör man hur motorisborrarna börjar morra hotfullt och när sirenen som signalerar START ljuder, fylls luften av ett öronbedövande surr. Å då var vi flickor i staben alldeles tysta!
Eftersom tävlingen skulle hålla på i två timmar gjorde sej inte smörgåssmörar-flickorna någon brådska utan tillverkade färdigsmörade mackor i godan ro. Då såg vi hur Inger fick en stor grann röding nästan direkt hon släppte ned pirken. Smörknivarna kastades all världens väg, nu måste vi vara med! Vars är pimpelgrejorna? Medan jag rotade i Bamse-pulkan efter spöet hörde jag hur sorlet på isen ändrade karaktär, från att ha varit överraskande glatt till att bli mer panikartat. Orsaken till det förstod jag när jag vände mej om. Det måste ha blivit något sorts undertryck i isen när alla började borra samtidigt för nu formligen sprutade fiskar upp ur hålen. Stora rödingar med feta bukar, ondsinta öringar med gula ögon och ettriga abborrar med vassa fenor. Folk kastade sej i skydd bakom det som fanns till hands. Bakom skotrar, kälkar, 12 ungar sökte skydd bakom fiskechefen, två damer satte sej i Roffes knä och ett okänt antal satt högt uppe i talltopparna. Men efter ca 20 minuter eller kanske en halvtimme lugnade det ner sej på isen och folk kunde krypa upp och ner och fram från sina gömställen och fortsätta fisket. Det vill säja, inte dom två damer som satt sej i Roffes knä, dom ville sitta kvar!
Nu kan jag ha överdrivit något, men ganska nära sanningen var jag i alla fall.
Dessa två tävlingstimmar gick så ovanligt fort att vi hemliga, tysta observatörer inte hann runt isen för att kolla teknik och resultat bland de tävlande. Därför måste alla som höll till vid eldstaden, på Kurts ställe, vid bäcken och de mitt emot mat och pris-området höra av sej och berätta i detalj hur tävlingen gått!
När tutan ljöd att tiden var ute fick jag en obehaglig överraskning: Jag har inte fått nån fisk = jag kommer inte att vinna kosan! Å jag som övat så på mitt tack-tal.
Så kommer då den riktigt stora utmaningen, för nu ska jag ju axla Monikas uppgift: att inväga, utmäta och räkna fisken. Men jag gör det lätt för mej, jag lämnar det stora ansvaret till Carola, jag är ju faktiskt bara en rookie än.
När vi efter alla konstens regler kontrollerat all fångst kunde vi konstatera att vi har en kvinnlig vinnare i vuxenklassen i år:
Thereze Gustafsson, med 5 fiskar. Grattis!
Ungdomsklassen vanns av:
John Larsson med 3 fiskar. Grattis!
Största fisken i ungdomsklassen fick:
Niclas Siljelöf Grattis!
Största fisken i vuxenklassen fick:
Kjell-Ali Wallin Grattis!
När dessa storfiskare fått sina priser var det dags för den stora massan att i tur och ordning få välja och vraka från det som vanligt digra prisbordet.
Många hade nog beslutsångest över vilket pris som skulle bärgas hem, men efter hand var alla nöjda. Så kunde även lotteriet avklaras och efter det var det dags för en välbehövlig matrast!
Det gjutjärnsstekta vildsvinet och den tjärvedskokade pastan som Gunmari och Magda serverade smakade ljuvligt. Å till efterrätt kunde vi äntligen få avnjuta kaffe å Åses fantastiska bakverk.
En efter en troppade slutkörda fiskare av hemåt och nu väntade bara att montera ner hela tävlingslägret. Fiskechefen, Johnny, Krille, Mats och säkert någon jag glömt hjälptes åt att riva kåtan, borden och bänkarna som transporterades ner till byn av Sture och Kerstin. Lars lastade sin kälke full med olika tillbehör som också behövde skjuts nerför berget. Magda å vi andra flickor stökade undan matlagningsutrustningen. Johnny skrapade ihop det sista som blivit kvar å lastade på sin timmerdoning å så var det roliga slut!
Björn, Joel, Johan och Per såg till att den ved som blev kvar klyvdes och värmde oss som blev kvar på denna härliga plats. Där kunde vi nu sitta i lugn och ro vid bakvalen och utvärdera en toppendag i fiskens tecken.
Må ni alla fiskare komma tillbaka nästa år och förgylla vår tradition!
/Gunilla Almqvist
inga bilder hittades